Är det okej om vi kallar dig Känslotanten?

När jag tillfälligt arbetade som skolkurator vårterminen 2015 lät det ungefär så här på min presentationsrunda:

– Jag är er nya kurator och jag kommer att vara här en gång i veckan för att kunna möta er som behöver någon vuxen att snacka med om sånt som rör er själva eller någon ni har i er närhet.

Jag vill att ni ska veta att jag är en sådan som älskar känslor. Stora och små, jobbiga och sköna. Jag kan ganska mycket om just känslor och det som kallas behov och vet att det är viktigt att lära känna dem för att förstå sig själv. Om vi får koll på våra känslor och vad just vi behöver när vi känner så är vi något stort på spåren för att utvecklas, hitta vilka vi är och vill vara. Och det är också våra egna känslor som lägger grunden till att vi kan känna med och för andra människor. Det som kallas empati. Viktiga grejer!

Det finns ingenting som är för stort eller smått att prata med mig om och viktigast av allt är att ni känner att jag bekräftar er genom att se, lyssna och att jag försöker förstå utan att värdera. Självklart vill jag hjälpa er att rätta till det som inte är bra, men det kan jag inte alltid göra. Däremot kan jag lyssna och hjälpa er att reda i det som pågår inuti er. Alla känslor är okej, men man får inte göra vad som helst när man känner. Det är viktigt att komma ihåg! 

Och framför allt vill jag att ni ska veta att jag och alla andra kuratorer har tystnadsplikt och inte kommer att berätta vidare för någon. Om det inte är så att vi kommer överens om att det är bra om fler får veta. Det är viktigt att man känner att man kan lita på en vuxen i sin närhet och jag vill gärna vara en sådan för er. 

När jag hade pratat färdigt var det en kille i åttan som räckte upp handen för att berätta att han tyckte det lät trist att vara kurator. Han förklarade att sådana som jag bara fick lyssna på tråkigheter hela tiden och att både han och hans kompisar drog sig. Det kändes helt enkelt pinsamt att gå och prata om problem och ibland hände det på lektionerna att de blev hotade med att få gå till kuratorn om de inte skärpte sig. Det gjorde ännu mindre att de ville gå dit.

Men han konstaterade att det lät ganska spännande med känslor och behov om jag lovade att försöka förstå. Jag lovade. Och sedan blev jag bemött med en underbar fråga:

– Jag gillar inte ordet kurator. Är det okej om vi kallar dig Känslotanten?

Så klart att det var, de fick kalla mig vad de ville bara jag fick finnas och vara behjälplig. Jag är så tacksam för alla fina samtal jag fick med honom och hans kompisar och glädjen när de ropade på Känslotanten över skolgården. De lärde mig så mycket om att vara ung idag. Särskilt som jag inte är utbildad socionom utan var en tillfällig lösning på skolan.

Jag kommer för alltid att bära med mig hur de verkade gilla att komma och prata om små och stora, läskiga och sköna känslor. Vi ritade känslokartor och letade behoven bakom, satte ord på problem och konflikter och löste dem utan hårda ord eller slag. Mitt trick var att fokusera på kontakt och empatisk kommunikation mer än att leta efter problemet.

Och mest av allt är jag innerligt stolt över att jag fick den finaste av omnämningar: Känslotanten. Henne lovade jag att vårda väl för att fortsätta lära ut till barn och unga om våra livsviktiga känslor och behov, konfliktlösning och grunden till empati. Det ordet tänker jag hålla! Därför börjar jag nu bygga Känslotanten som ett eget varumärke. 

Jag vill tro att eleven och hans kompisar bär med sig en känsla av att ha blivit sedda, hörda och att jag försökte förstå utan att värdera. Och att de hittar andra känslotanter/fabröder (och självklart kuratorer) att öppna sina hjärtan för. Som sagt, viktiga grejer det här med känslor, behov och empati!

Med värme och kärlek,
Lisa

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *