bakgrund

Lärare, beteendevetare och förälder
Jag inte hade en aning om vart jag skulle ta vägen med min medfödda intuition och förmåga att möta och se människor, förstå dem och få dem att växa. Tvärtom! Jag fick ofta höra att det inte var en egenskap att livnära sig på och försökte förgäves komma på vad jag skulle göra istället. Jag minns att jag tidigt tänkte tanken: "Om det gick att försörja sig på att arbeta ideellt så skulle jag göra det hela livet."

Jag ville göra skillnad genom att hjälpa på mitt sätt och de första jag engagerade mig i var barn och unga, genom mitt engagemang som scoutledare och att vara den som årligen läste FN:s konvention om barnets rättigheter på Rädda Barnens årliga lokalmöte hemma i skånska Staffanstorp.

Efter gymnasiet utbildade jag mig till grundskollärare för att kunna arbeta nära just barn och ungdomar. Egentligen borde jag ha läst till socionom eftersom det var det sociala arbetet som lockade mig mest. Istället slet jag mitt hår för att hinna med att både lära ut enligt läroplanens alla konster och samtidigt ta hand om allt annat som jag såg var viktigt i barnens liv.

Det gjorde ont i den unga pedagogversionen av mig att se och höra hur ett flertal barn skrek efter relationer med sina viktiga vuxna, men antingen tystnade och vände frustrationen inåt  eller började agera utåt för att de inte nådde fram genom bruset. Jag tröttnade ganska kvickt på läraryrket och valde att gå därifrån efter att ha avgivit ett löfte till ett väldigt speciellt barn som fortfarande efter tjugo år finns med mig i tanken. Jag lovade flickan att jag någon gång skulle komma tillbaka och strida för sådana som henne och det svek hon bland många andra blivit utsatt för av vuxenvärlden.

Jag gjorde enligt socialtjänstlagens alla regler, orosanmälde enligt min plikt och såg till att flickan fick den hjälp och det skydd som fanns att få från omvärlden innan jag för sista gången stängde dörren till klassrummet och övergav läraryrket för gott. Det tog ett tag innan tårarna torkat, tjockhalsen släppte taget och klumpen i magen försvann och trots att det gått två decennier sedan jag gick hem blir jag fortfarande berörd av blotta tanken på hur ilsken och sorgsen jag kände mig över maktlösheten att inte räcka till och kunna ge det jag visste att hon behövde. 

Jag bestämde mig ganska snart för att fördjupa mig inom beteendevetenskap, psykologi och kommunikation för att hitta ett sätta att bidra barnen, de unga och deras vuxna och utan att själv brytas ned eller brinna upp.

En av mitt livs mest betydelsefulla och lärorika anställningar hade jag några år senare då jag arbetade fem år i Barnjouren på kvinnojouren Alla Kvinnors Hus. Där mötte jag dagligen barn och mammor i skyddat boende, var och en för sig och i grupp med andra som delade erfarenheten. Vi hanterade deras enskilda och gemensamma upplevelser av våld och hot, satte ord på och hanterade känslornas bakomliggande behov samt hjälptes åt att skilja på handling och person. Arbetet var pedagogiskt upplagt och istället för att fördjupa oss i det som skett lärde vi om och nytt för framtiden. Under den här tiden förstod på djupet vad känslor har för betydelse för vår självkännedom, vårt personliga ledarskap, vår empati och våra goda relationer. 

Mina erfarenheter från pedagogens och kvinnojourens värld hade jag mycket glädje av under det läsår jag ytterligare några år senare arbetade som vikarierande skolkurator för barn från förskoleklass till årskurs 9. Jag fick förmånen att stötta ungdomar som hade det kämpigt och inte minst arbeta förebyggande med barn i den yngre åldrarna. Min presentation inför barnen handlade alltid om känslor och vikten av att vi lär känna, förstå och acceptera dem som de är för att kunna lyssna på och sätta ord på våra behov. Den handlingen lägger grunden till självkärlek och öppnar upp möjligheten att kunna respektera andra människor för dem de är, en förutsättning för att kunna samarbeta och hantera konflikter.

Några killar i årskurs åtta älskade att komma till mig på rasterna och prata av sig. De gav mig smeknamnet Känslotanten eftersom det tyckte att ordet kurator lät så trist och tråkigt. Jag minns särskilt en kille som berörde och bad mig skriva ner hur han upplevde stunderna med mig. Jag fick använda hans ord om jag lovade att inte säga vad han hette. 

"När jag pratar med dig känner jag att du verkligen lyssnar och vill förstå det jag säger. Det händer en massa saker i mig då, till exempel är det som om alla känslorna tävlar om att komma ut och som om orden kokar över. Det är både bra och dåliga saker jag vill berätta om på en och samma gång eftersom det blir så enkelt att skratta och gråta, vara rädd och arg med dig på något sätt. Att träffa dig är som att blåsa in luft i en ballong tills den spricker och då blir klumpen i halsen mindre och efteråt lägger sig lugnet i magen. Det är bra! Du är bra för mig. Jag önskar att jag hade fler sådana som du."

När jag så småningom erbjöds ett deltidsuppdrag på en förskola med känslo- och empatiarbete under ett läsår blev det naturligt att  barnen där kallade mig just ”Känslotanten". Mina erfarenheter från det året kommer jag att paketera och dela med mig av när tid ges eftersom jag är övertygad om att ju tidigare barn kommer i kontakt med föräldrar och pedagoger som har kunskap om EQ, den emotionella intelligensen, desto mer sannolikt är det att de utvecklar en bestående förmåga till självkännedom, empati och goda relationer. Jag har ingen pekpinne och definitivt inte svaren på exakt hur det ska göras. Istället vet jag att var och en av oss som ges möjlighet att lära känna oss själva, förstå våra känslor och reflektera över behov utvecklar vårt eget sätt att vara barnens bästa vuxen och förmedla det viktiga i livet. Min önskan är att väcka tankar, föda idéer, medvetandegöra och stödja personers utveckling. Jag tror på förebyggande och stödjande insatser till barnen via deras föräldrar, pedagoger och andra viktiga vuxna för mer välmående, respekt och samarbetsförmåga. Jag vet att det finns enormt mycket mer att göra för en bra start i livet och mer välmående individer.

"Tack för allt du lärt våra barn om känslor. Samtalsämnena hemma i familjen har förändrats, vi föräldrar har stannat upp och börjat fungera annorlunda och vår dotter är mindre frustrerad nu än förut. Hon uttrycker sig annorlunda och vi ser hur hennes relationer med jämnåriga växer tack vare att hon säger vad hon känner och blir förstådd med empati, Detta borde alla barn och vuxna ta del av! "

"Det här är så bra, så rätt, så i tiden. Precis vad barnen och pedagogerna behöver och något som borde ingå i pedagogutbildningarna på  högskolan."

Av allt jag lärt mig har jag självklart en oändlig nytta i min roll som förälder till tre egna ungar och ett bonusbarn, men också i mina egna sociala relationer. Jag är inte på något sätt perfekt, men jag ser, lyssnar, bekräftar och stöttar efter bästa förmåga för att hjälpa mina medmänniskor att växa. Rollen som föräldrar tycker jag är både utmanande och fantastisk och jag har genom åren studerat föräldraledarskapet ur olika perspektiv för att hinna med att utvecklas i takt med mina egna barn.

Journalist, författare och entreprenör
Under ett antal år arbetade jag vid sidan av föräldraledigheten som frilansande journalist och skrev om pedagogik och föräldraskap samt gjorde teve och web för Utbildningsradions "Om barn". Jag skrev även barnboken "Uppdragsklubben i Sollentuna" (2010) och läromedlet "Kommunborgarmärket" (2012), båda med syfte att ge känslan av sammanhang (KASAM) och lära ut det viktiga med att "höra hemma". Böckerna används av flertalet skolor och förskolor i kommunen och är bakgrunden till kunskapstävlingen "Bästa sexan" som årligen arrangeras av Uppdragsbolaget AB och Sollentuna kommun. Idag ägs Uppdragsklubben av min medförfattare Johanna Tibell Gartz som fortsätter att sprida kunskap och uppmuntrar barn och familjer till lokal nyfikenhet. 

Ett annat varumärke som fötts under mina vingar är ViktigVuxen som säljer kompetensutveckling till fritidshemspersonal. Det ägs och drivs numera vidare av före detta kollegan Annica Persson. 

Volontär
Mitt arbete med barn och ungdomar har med tiden utvecklats till att handla om Känslor för livet, oavsett ålder. Men först tog det vägen via barn och kvinnors i utvecklingsländer. En period i mina unga år skänkte jag min tid och mitt liv åt utsatta barn i andra länder. Jag fick möjligheten att påverka flickors rätt till utbildning i Nepal och gjorde mitt examensarbete ("I can now speak to the wise man") åt UNICEF om flickornas upplevelse av att gå i skolan. Därefter gick resan till El Salvador där jag fick dela gatubarnens vardag, deltaga på prostituerade flickors första fackmöte och leva med fattigdomens barn i ett slumområde i huvudstaden San Salvador innan jag vände jag hem, stadgade mig och fortsatte mitt arbete för barns bästa på hemmaplan.

Längs vägen praktiserade, studerade och insöp jag allt jag kom över. Jag ville förstå hur människan fungerade.

Från och till under hela livet har jag haft ett ideellt engagemang. Det började som scoutledare och fortsatte bland annat med BRIS mejljour under några år. Under småbarnsåren var jag en av initiativtagarna och projektledare för femton familjer som varje vecka bloggade för en enklare matvardag i "Vardagsmenyn".

Det arbetet avlöstes av projektledning och sponsoransvar för "Rosa fettisdag", en insamlingskväll till förmån för Cancerfonden.

Mitt hjärta slår fortfarande för kvinnor och barn, hemma och i utvecklingsländer och min senaste resa gick till sociala projekt och barnhem i Kenya tillsammans med lärare, socialentreprenörer och andra med stort hjärta och engagemang. Under resan höll jag bland annat i en workshop om EQ, empatiskt bemötande och barns känslor för socialarbetare och pedagoger. Dessutom dokumenterade jag resan och resenärerna för diverse tidningar. Jag hoppas kunna återvända med ytterligare kunskapsspridning och annat bistånd längre fram i livet.

Som den eldsjäl jag varit genom livet har det hänt att energin tagit slut och vid ett par tillfällen har jag kraschat rakt in i det som kallas väggen. Nyttigt och lärorikt men ack så smärtsamt.

Jag är ändå glad att jag fått uppleva hur det känns att ta slut och falla i ett mörker och oändligt tacksam för att jag fått möjlighet att stanna upp, värdera om och prioritera annorlunda. Det gör mig till en mer komplett människa att jag har lärt mig att ta hand om mig själv och vårda livsglöden istället för att brinna.

Vägen tillbaka till det som en gång i tiden var jag finns inte längre kvar, men jag har istället möjligheten att välja vilken som är vägen framåt och framför allt får jag äran att hjälpa andra som hamnat där jag hamnade.

Inte minst kan jag vara en av dem som sprider kunskap och arbetar förebyggande med känslor och behov, vikten av att lyssna inåt, utveckla självkännedom och hitta ett personligt hållbart ledarskap för empati och goda relationer.  

Jag inte hade en aning om vart jag skulle ta vägen med min medfödda intuition och förmåga att möta och se människor, förstå dem och få dem att växa. Jag som ofta fick höra att det inte var en egenskap att livnära sig på och förgäves försökte komma på vad jag skulle göra istället. Det blev jag som fick vandra den långa vägen, via utsatta barn och kvinnor i världen, för att slutligen landa i botten på ett mörkt hål, resa mig upp och hitta min egen väg framåt. 

Välkommen att höra av dig om du tror att jag kan hjälpa dig! 

Med kärlek,
Lisa Carpevi
Emotionspedagog

– en lisa för livet –